En stor forskningsinsats är idag fokuserad på att ersätta förlusten av de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. Man försöker i första hand att transplantera. Förr gjordes transplantationer av hela bukspottkörtlar, vilket ibland även botade personer med typ 1-diabetes. Ingreppet är komplicerat och kan ge en hel del komplikationer och begränsas av tillgången på organ.

Nu för tiden görs framför allt transplantationer av insulinproducerande cellöar, med varierande framgång. Med tiden har forskarna lärt sig att olika steg i transplantationen kan förbättras, liksom även urvalet av patienter som blir transplanterade. Tidigare opererade man enbart oerhört sjuka personer med typ 1-diabetes, med diabetesrelaterade komplikationer i många av kroppens organ. Nu börjar man sakta gå över till att transplantera dessa cellöar på patienter med typ 1-diabetes som har problem med att reglera sitt blodsocker och som ofta har svåra hypoglykemier, men som fortfarande har god funktion i kroppens organ.

Ovanstående transplantationer är beroende av döda givare, vilket begränsar möjligheten att operera till några få utvalda, svårt sjuka patienter med diabetes. Därför finns det försök där man opererat in cellöar från en annan djurart (så kallade Xenotransplantation), oftast grisfoster. Resultaten har varit varierande, och många har drabbats av immunologiska avstötningsreaktioner som varit svåra att bemästra jämfört med mänskliga celler.

Stamcellsforskningen på området ser mer lovande ut

Då tas embryonala stamceller från ägg som blivit över efter provrörsbefruktning. Dessa celler är ”ursprungsceller” i kroppen och har inte hunnit specialisera sig till olika funktioner. Forskarna försöker styra utvecklingen av dessa celler på laboratorienivå, så att många av dem utvecklas till insulinproducerande cellöar. Dessa cellöar kan därefter transplanteras in i sjuka patienter med typ 1-diabetes. Denna metod är under utveckling och det kommer troligtvis att dröja lång tid innan den kan bli allmänt tillgänglig. Metoden har också kritiserats ur ett etiskt perspektiv.

Förutom den sofistikerade forskningen kring olika transplantationsformer så finns pågående forskning kring olika dagliga hjälpmedel för patienter med typ 1-diabetes.

Kontinuerliga blodsockermätare

FGM (Flash Glucose Monitoring) består av en sensor som sitter precis under huden och en scanner som du läser av den med. Sensorn läser av sockerhalten i vävnadsvätskan dygnet runt, och när man scannar sensorn får man ett aktuellt glukosvärde, en kurva för de senaste 8 timmarna samt en pil som visar om blodsockret ligger stabilt, eller om det sjunker eller stiger långsamt eller snabbt. Freestyle Libre är ett exempel på FGM.

CGM (Continuous Glucose Monitoring) ger kontinuerlig glukosmätning och används ofta tillsammans med insulinpump. En CGM består av en liten sensor precis under huden. Den läser av glukosnivån i vävnadsvätskan med några sekunders mellanrum och skickar sedan avläsningarna trådlöst till glukosmätaren. De flesta CGM:er kan programmeras med larmgränser för låga och höga värden. Några av de CGM-system som används i Sverige är Dexcom och Guardian Connect (för Iphone).

Förbättring av insulinpumpar

Det pågår hela tiden forskning kring förbättring av insulinpumparna. Den allra senaste tekniken kallas Closed loop. Det är ett system som består av en insulinpump och en blodsockermätare som kommunicerar med varandra. Det vill säga, mätaren skickar information till pumpen som i sin tur doserar insulin därefter. Hittills finns bara ett sådant självjusterande system på marknaden (Medtronic 670G, en så kallad Hybrid Closed Loop), men fler förväntas lanseras de närmaste åren.

Senast uppdaterad: 2021-04-15