Printed From:


Vad är insulinresistens?

Ordet insulinresistens betyder att effekten av insulinet i kroppen är sämre än vanligt.

Forskningen pekar på att insulinet troligtvis binder som det ska vid sin receptor, men att signalen som sedan ska göra att socker (glukos) transporteras in i cellen inte fungerar. I början kompenserar de insulinproducerande betacellerna insulinets försämrade signalering genom att producera mer insulin och blodsockret hålls ändå inom normala gränser. Sockerupptaget minskar dock, framför allt i muskel- och fettceller. Insulinets hämmande effekt på leverns glukosproduktion minskar också.

Med tiden orkar inte de insulinproducerande cellerna tillverka de stora mängder insulin som behövs. Förmågan att täcka upp för den hämmade insulineffekten försämras, och insulinutsöndringen minskar, varpå blodsockret sakta stiger. När blodsockret börjar stiga är sjukdomen typ 2-diabetes ett faktum. Betacellernas insulinutsöndring är då kraftigt nedsatt, liksom deras förmåga att öka insulinutsöndringen vid högt blodsocker.

Ungefär tio procent av befolkningen har insulinresistens

Alla dessa drabbas inte av typ 2-diabetes, eftersom kroppen ofta klarar av att kompensera för insulinresistens genom att tillverka mer insulin. Många människor har högre insulinproduktion än normalt innan de blir sjuka i typ 2-diabetes.

En viktig bidragande faktor till utvecklingen av insulinresistens är fetma (särskilt bukfetma) som orsakar ökad förekomst av olika kemiska faktorer, till exempel FFA (fria fettsyror). Dessa kemiska faktorer bidrar troligtvis både till det försämrade glukosupptaget i cellerna, liksom till betacellernas funktionsförsämring.


Senast uppdaterad: 2019-03-18